Social innovation handlar om att utveckla och använda nya sätt att möta sociala behov. Det kan vara en tjänst, en metod, en verksamhet eller ett samarbete som förändrar människors möjligheter. För mig blir begreppet användbart när vi kan säga vad som behöver bli bättre, för vem och genom vilken förändring i praktiken.
Ordet innovation kan ge en idé en sorts försprång. Den låter framåtriktad, handlingskraftig och värd att uppmärksamma. Men en människa som behöver tillgång till ett sammanhang, en tjänst eller ett beslut är sällan hjälpt av att lösningen har ett nytt namn.
Det intressanta är vad den gör möjligt.
Jag arbetar med social innovation därför att det öppnar för att se andra lösningar än dem en organisation redan är van vid. Samtidigt vill jag hålla begreppet nära verkligheten. Ett strategiskt arbete behöver kunna skilja en lockande idé från en välgrundad möjlighet, och en första prövning från en förändring som faktiskt har fått fäste.
För en uppdragsgivare betyder det att innovationsarbetet måste innehålla både föreställningsförmåga och omdöme. Ni behöver kunna tänka friare om vad som går att göra och vara noggranna med vad ni påstår att arbetet åstadkommer.
En definition som lämnar plats för flera sorters förändring
Det finns ingen helt enhetlig definition av social innovation. OECD:s genomgång av begreppet beskriver förändringar i bland annat idéer, processer, produkter och organisationer, med människors och samhällens välbefinnande som övergripande syfte.
Det är en användbar bredd. Innovationen behöver inte vara ett digitalt verktyg eller en ny organisation. Den kan finnas i hur befintliga resurser används, hur ansvar fördelas eller hur människor får tillgång till något som tidigare varit svårt att nå.
Min arbetsdefinition är att en social innovation förenar ett tydligt samhällsbehov med ett nytt eller väsentligt utvecklat sätt att möta det. Ambitionen måste sedan prövas i den verklighet där lösningen ska fungera. Påståendet om värde är början på en undersökning, inte slutet på den.
Jag vill kunna ställa tre enkla frågor till ett initiativ. Vad är det sociala behovet? Vad är annorlunda jämfört med hur det hanteras i dag? Vilket underlag skulle ge oss skäl att bedöma att förändringen är meningsfull? Om gruppen har helt olika svar behöver den diskussionen få plats före nästa presentation av projektet.
Nytt för vem, jämfört med vad?
En lösning kan vara välkänd på en plats och ovanlig på en annan. Ett arbetssätt kan vara etablerat inom civilsamhället och nytt för en offentlig verksamhet. Därför behöver ordet nytt alltid få ett sammanhang.
Jag skulle vara försiktig med anspråk på att något aldrig har gjorts förut. Ofta är det mer intressant att visa varför en idé behöver översättas till ett nytt sammanhang och vad den översättningen kräver. Vilka villkor skiljer sig? Vilken kompetens finns? Vem behöver få förtroende för arbetssättet?
Att lära av andra är inte ett svaghetstecken. Det kan frigöra resurser till de frågor som faktiskt återstår. Om en liknande verksamhet redan har prövat en lösning behöver ni inte upptäcka varje praktiskt hinder själva. Däremot behöver ni undersöka om erfarenheterna är relevanta där ni verkar.
För en finansiär eller beställare skulle jag därför hellre se en genomtänkt jämförelse än ett stort nyhetsanspråk. Visa vad som finns, vad det inte löser och vilket bidrag den nya satsningen ska ge. Då blir innovationen begriplig utan att andra människors tidigare arbete behöver göras osynligt.
Förbättring och innovation behöver inte tävla om värdet
En verksamhet kan göra stor nytta genom att förbättra något som redan fungerar. Den behöver inte beskriva varje förändring som innovation för att förtjäna resurser och uppmärksamhet.
Om ett bibliotek utökar öppettiderna kan fler få tillgång till verksamheten. Om flera aktörer dessutom skapar ett nytt sätt att dela ansvar, lokaler och innehåll kan det finnas en mer genomgripande utveckling att undersöka. Skillnaden ligger inte i vilket ord som låter mest ambitiöst, utan i vad som faktiskt förändras.
Jag tycker att det är viktigt för arbetsmiljön i utvecklingsarbete. Kravet på ständig nyhet kan göra det svårt att försvara sådant som behöver kontinuitet, underhåll eller bättre genomförande. Ibland är den klokaste insatsen att ge ett redan värdefullt arbetssätt ordentliga förutsättningar.
Social innovation ska därför inte användas som ett allmänt kvalitetsmärke. Ett innovativt initiativ kan visa sig fungera dåligt. En väl beprövad verksamhet kan vara precis det som behövs. Ett kvalificerat strategiskt uppdrag hjälper organisationen att se skillnaden och välja utifrån behovet snarare än ordets attraktionskraft.
Den som äger budgeten äger inte hela problemformuleringen
Ett behov ser olika ut beroende på varifrån man betraktar det. För organisationen kan frågan vara lågt deltagande. För den som inte deltar kan den vara att verksamheten inte erbjuder något meningsfullt, att tiderna inte fungerar eller att man inte känner sig välkommen.
De beskrivningarna behöver mötas. Annars riskerar innovationsarbetet att bli mycket skickligt på att lösa organisationens egen version av problemet.
Jag vill därför tidigt förstå vilka erfarenheter som saknas i underlaget. Det kan handla om deltagare, personer som slutat komma, personal som möter människor dagligen eller andra verksamheter som redan känner till hinder som projektgruppen ännu inte sett.
Det betyder inte att varje erfarenhet ska styra hela lösningen. Ledarskapet behöver fortfarande väga olika behov, ansvar och resurser. Men det behöver göra det med bättre kunskap. I texten om människonära förändringsarbete utvecklar jag hur erfarenheter kan få faktisk betydelse för besluten.
En bra problemformulering kan ändras när ny kunskap kommer fram. Jag ser det som ett tecken på att arbetet har kontakt med sin uppgift, förutsatt att ändringen görs medvetet och att beställaren förstår varför.
Ibland finns det nya mellan människor och organisationer
Vi är vana vid att leta efter innovationen i en sak. En app, en lokal, ett material eller en tjänst går att visa upp. Förändrade relationer är mindre lätta att fotografera men kan vara centrala för vad arbetet åstadkommer.
Forskningsprojektet TEPSIE:s begreppsgenomgång lyfter både hur sociala behov möts och hur människors förmågor, relationer och tillgång till resurser kan förändras. Den kopplingen är viktig i mitt sätt att se på utvecklingsarbete.
Tänk er att en kulturinstitution låter unga vara med och formulera innehållet medan en utställning fortfarande utvecklas. Det nya kan ligga i arbetsformen och ansvarsfördelningen, inte bara i den färdiga utställningen. Institutionen behöver bestämma vad deltagarna får påverka, hur deras kunskap används och hur deras medverkan erkänns.
Arbetet med Smal är en del av min erfarenhet av att förena en samhällsfråga med ungas research och gestaltning. För en annan organisation är det intressant att undersöka hur en sådan relation mellan institution och deltagare skulle kunna se ut i dess eget sammanhang.
Frågan blir då mer krävande än hur vi får människor att delta. Den blir också hur organisationen behöver förändras för att deras deltagande ska spela roll.
Teknik kan vara ett redskap, men den är inte beviset
En digital lösning kan ge nya möjligheter att samordna resurser, dela kunskap eller få tillgång till en verksamhet. Den kan också skapa nya hinder. Det behöver gå att undersöka båda sidorna utan att samtalet fastnar i att vara för eller emot teknik.
Jag skulle börja med användningssituationen. Vad försöker människan göra? Vad är svårt i dag? Hur skulle lösningen förändra det? Vilka förutsättningar kräver den av användaren, och vad händer med den som saknar dem?
En plattform för att hitta aktiviteter löser exempelvis inte automatiskt behovet av sällskap på vägen dit. En bokningstjänst kan göra administrationen enklare men vara svår att använda för den som behöver personlig hjälp. Att se sådant tidigt ger utvecklingen en bättre riktning.
Det finns också frågor om drift, support, information och ansvar. Vem svarar när något inte fungerar? Vem håller innehållet aktuellt? Vilka personuppgifter är verkligen nödvändiga? För dessa delar behöver rätt sakkunskap finnas i projektet. En social ambition gör inte den tekniska förvaltningen mindre viktig.
Entreprenörskap, social ekonomi och innovation är närliggande begrepp
En social entreprenör kan skapa och driva en verksamhet med samhällsnytta som bärande ambition. Social innovation beskriver snarare det nya sättet att möta behov och den förändring som utvecklas. Begreppen kan överlappa, men de är inte identiska.
OECD behandlar social ekonomi och social innovation som sammanhängande områden, där flera organisationsformer och aktörer kan bidra. För ett uppdrag är det klokt att vara tydlig med vilken fråga man faktiskt arbetar med.
Behöver ni utveckla en organisation, ett arbetssätt eller ett erbjudande? Ska en befintlig verksamhet förändras, eller behövs en ny bärare? Vad behöver fungera ekonomiskt och vem ska ha inflytande över inriktningen?
Jag vill inte börja med att låsa en idé vid en viss organisationsform. Formen bör prövas mot uppgiften. Det kan vara klokare att förändra en etablerad verksamhet än att starta en ny förening eller ett företag. I andra fall behövs en självständig aktör för att arbetet ska få tillräckligt utrymme. Det är ett strategiskt val, inte en fråga som ordet innovation besvarar åt oss.
Det som gör en idé lovande behöver gå att beskriva
När en projektgrupp tror starkt på sin idé finns en risk att samtalet rör sig för snabbt från entusiasm till planering. Jag vill ge själva argumentet för idén en tydlig plats.
Beskriv vad den ska göra möjligt och varför ni tror att just detta arbetssätt kan bidra. Vilken erfarenhet eller kunskap stödjer antagandet? Vilka invändningar behöver ni ta på allvar? Vad skulle få er att ändra inriktning?
En lovande idé behöver inte ha svar på allt. Däremot bör den kunna visa var osäkerheten finns. Om ni exempelvis vet att människor efterfrågar en aktivitet men inte om de kan komma på de tider som är möjliga, är det en fråga att pröva tidigt.
Jag skulle skilja tydligt mellan en ambition, en observation och en slutsats om effekt. Att deltagarna uppskattar ett försök är betydelsefullt. Det är inte samma sak som att försöket har förändrat deras livsvillkor på längre sikt. Tydligare språk gör det lättare att både försvara arbetets värde och se vad som återstår att undersöka.
Börja med den osäkerhet som kan förändra beslutet
Det första försöket bör ge kunskap som påverkar nästa steg. Det kan undersöka om människor vill använda lösningen, om samarbetet fungerar eller om verksamheten kan genomföras med de resurser som finns.
Välj inte bara det som är enklast att visa upp. Om hela idén är beroende av att en annan organisation tar ansvar behöver den frågan undersökas tidigt. Om lösningen förutsätter ett deltagande som ännu inte är förankrat behöver människor kunna pröva och påverka den.
En möjlig prövning kan vara liten men verklig. En planeringsomgång, några återkommande träffar eller ett avgränsat samarbete kan ge bättre kunskap än en omfattande presentation av hur allt skulle kunna fungera.
Dokumentera vad ni gjorde, vad ni såg och hur ni tolkar det. Skilj deltagarnas utsagor från projektgruppens bedömning. Bestäm sedan om ni ska fortsätta, ändra något eller avsluta. I Från stora frågor till konkret handling beskriver jag hur sådana prövningar kan kopplas till tydliga beslut.
En plats kan vara en utvecklingsmiljö
Social innovation får ofta en lokal form. Människor möts någonstans, ett arbetssätt prövas i en verksamhet och en idé behöver passa en faktisk vardag. Det lokala är därför inte ett mindre ambitiöst sammanhang. Det är en plats där antaganden kan möta verkligheten.
Miljöverkstan Flaten är en viktig del av min erfarenhet av att utveckla verksamhet kring en plats. Natur, hållbarhetsfrågor och deltagande kunde knytas till något konkret som människor kunde använda och utforska.
För en uppdragsgivare kan en lokal utvecklingsmiljö ge möjlighet att pröva innehåll, samarbete och ansvar samtidigt. Men platsen behöver inte bära alla projektgruppens ambitioner. Välj vilka frågor som är rimliga att undersöka där och var tydliga med vad erfarenheterna inte säger.
En lösning som uppskattas i ett sammanhang är inte automatiskt överförbar till ett annat. Den kunskap som gör den intressant att sprida är ofta mer precis: vilka förutsättningar behövdes, vad kunde anpassas och vilka delar var avgörande? Då kan andra lära av arbetet utan att försöka kopiera en miljö som inte går att återskapa.
Vem ska kunna bära det som fungerar?
En idé behöver en form som gör den möjlig att använda. Den behöver också någon som kan ta ansvar när den första utvecklingsperioden är över.
Det kan vara en befintlig verksamhet, ett partnerskap eller en ny organisation. Oavsett form behöver kunskap, resurser och mandat hänga ihop. Om allt som gör lösningen användbar finns hos en enda projektledare är fortsättningen sårbar.
Jag vill därför undersöka förvaltningen medan idén fortfarande utvecklas. Vem kan hålla materialet aktuellt? Vem introducerar nya kollegor? Vilken del av arbetet behöver finansieras återkommande? Vad måste fungera för att människor ska kunna lita på erbjudandet?
En fortsättning behöver inte vara en större version av det första projektet. Ibland är det klokare att ett arbetssätt blir en del av ordinarie verksamhet. Ibland lever kunskapen vidare i flera organisationer. Det viktiga är att bedöma vad som ska bevaras och varför, snarare än att göra projektets egen överlevnad till målet.
Systemperspektivet hjälper oss att se beroenden
En lösning kan vara relevant och ändå möta hinder som den egna projektgruppen inte kan förändra. Det kan handla om hur resurser fördelas, hur organisationer samordnas eller vilka krav som styr verksamheten.
Vinnova beskriver systeminnovation som förändringar där flera strukturer och nivåer behöver samspela. För mig är den tanken användbar när ett lokalt försök inte kan bära hela den förväntade förändringen.
Jag skulle kartlägga vilka beroenden som är avgörande och vem som kan påverka dem. Det gör det möjligt att skilja en fråga om bättre genomförande från en fråga som kräver ett nytt mandat eller en annan partner.
Det större perspektivet ska samtidigt inte göra arbetet diffust. På sidan om grundläggande förändring beskriver jag hur jag vill förena förståelsen av sammanhanget med ett tydligt ansvar för nästa steg. En systembild är användbar när den hjälper någon att fatta ett bättre beslut.
När samma idé kan behöva två helt olika lösningar
Tänk er att två organisationer vill göra fritidsutrustning tillgänglig för människor som saknar egen. Den första börjar med en digital katalog. Den andra undersöker hur utlåningen kan fungera i en verksamhet som invånarna redan använder. Båda kan vara lovande. Det intressanta är vilket hinder de faktiskt möter.
Om människor redan har tillgång till utrustning men inte vet vad som finns kan bättre information vara relevant. Om de saknar möjlighet att hämta saker under ordinarie öppettider är en ny katalog ett ofullständigt svar. Om de behöver hjälp att välja och använda utrustningen kan mänskligt stöd vara en central del av lösningen.
En första undersökning kan därför följa några tänkta användningssituationer hela vägen. Hur får personen veta att erbjudandet finns? Hur väljer hon utrustning? Var hämtas och lämnas den? Vem ansvarar om något behöver lagas? Vilka kostnader eller krav uppstår för användaren och för verksamheten?
Här kan den sociala innovationen visa sig ligga i samarbetet mellan befintliga aktörer. Ett bibliotek, en förening och en förvaltare kanske behöver dela ansvar på ett nytt sätt. Den tekniska lösningen kan vara liten, medan förändringen i tillgång och organisation är betydande.
Men det återstår att pröva om upplägget fungerar. Dokumentera vilka som använder det, vilka som fortfarande möter hinder och vilken arbetsinsats driften kräver. Att det lånas ut många föremål kan vara intressant utan att bevisa alla de sociala eller miljömässiga effekter som gruppen hoppas på.
Fråga också vad som händer med befintliga relationer. Kan en ny gemensam lösning stödja en förenings arbete, eller skapar den en förväntan på obetald service? Finns en risk att ansvaret hamnar mellan organisationerna när projektgruppen försvinner? Dessa frågor hör till idéns kvalitet, inte bara till administrationen runt den.
Exemplet är tänkt. Det visar varför jag vill undersöka den praktiska användningen och organisationen tillsammans. En innovation blir lättare att bedöma när den kan beskrivas genom vad människor kan göra, hur det skiljer sig från tidigare och vilka resurser som behövs för att möjligheten ska bestå.
Beställ ett utvecklingsarbete, inte ett innovationsord
För en ledning eller finansiär är en bra början att beskriva vilket behov som motiverar satsningen och vilket beslut arbetet ska ge underlag för. Ge utrymme för att problemformuleringen kan behöva utvecklas.
Efterfråga ett arbetssätt som förenar analys, deltagande och prövning. Var tydlig med vilka resurser som finns och vad som kräver nya beslut. Be om en rimlig plan för hur lärandet ska användas, inte bara hur aktiviteterna ska redovisas.
Jag bidrar som strateg och idéutvecklare i sådana uppdrag. Min uppgift kan vara att se alternativa vägar, formulera ett koncept, samla relevanta aktörer och leda arbetet fram till en form som går att pröva och bära.
Det mest intressanta ögonblicket är inte alltid när idén ser störst ut. Det kan vara när en avgörande fråga blir tydlig, när en organisation upptäcker ett annat handlingsutrymme eller när människor får en möjlighet som tidigare saknades. Då börjar ordet innovation få innehåll.
Vanliga frågor om social innovation
Måste en social innovation vara helt ny i världen?
Nej, men ni behöver vara tydliga med vilket sammanhang nyheten gäller. En lösning kan bygga på tidigare erfarenheter och ändå innebära en betydelsefull förändring där den införs. Beskriv vad som redan finns, vad ni anpassar och vilket behov den nya tillämpningen ska möta. Undvik större originalitetsanspråk än ni har underlag för.
Är all verksamhet med samhällsnytta social innovation?
Nej. Samhällsnyttig verksamhet kan vara mycket värdefull utan att innehålla något nytt. För att begreppet social innovation ska tillföra något behöver det finnas en utveckling i exempelvis arbetssätt, relationer eller organisation. Nyheten i sig räcker inte heller; den behöver vara kopplad till ett socialt behov och en seriös prövning av värdet.
Kan social innovation ske i en etablerad organisation?
Ja. En befintlig organisation kan förändra hur den arbetar, samarbetar och fördelar ansvar. Det kräver ofta att utvecklingsarbetet har kontakt med dem som kan fatta beslut om ordinarie verksamhet. Annars riskerar en lovande pilot att bli ett undantag som aldrig påverkar hur organisationen fungerar efter projektperioden.
Hur skiljer sig social innovation från socialt entreprenörskap?
Socialt entreprenörskap handlar bland annat om att initiera och driva verksamhet med en social ambition. Social innovation handlar om det nya sättet att möta behov och den förändring som utvecklas. En entreprenör kan vara en viktig bärare av innovationen, men innovation kan också ske genom samarbete eller inom en redan etablerad verksamhet.
Hur mycket evidens behövs innan vi börjar?
Det beror på insatsens risker, omfattning och utvecklingsskede. Ni behöver ett begripligt argument för varför idén kan vara relevant och en plan för att undersöka osäkerheten. Ju större konsekvenser ett felaktigt antagande kan få, desto mer noggrannhet krävs. Låt rätt sakkunskap bedöma särskilda risker och gör inte deltagare till ofrivilliga försökspersoner.
Måste en social innovation kunna skalas upp?
Inte varje värdefull lösning behöver växa i samma organisation eller kopieras i identisk form. Det kan vara principer, kunskap eller ett förändrat arbetssätt som sprids. Fråga vad andra kan använda och vilka förutsättningar det kräver. Att lova storskalig spridning innan den lokala funktionen är förstådd ger sällan ett bättre utvecklingsarbete.
Vad kan en extern strateg bidra med?
En strateg kan hjälpa till att precisera behovet, synliggöra antaganden, utveckla alternativ och förena idé med genomförbarhet. Rollen kan också omfatta partnerskap och ledning av prövningen. Ett bra uppdrag gör tydligt vilket ansvar strategen tar och hur organisationen ska använda resultatet. Det ersätter inte verksamhetens egen kunskap, utan ger den ett större och mer handlingsinriktat sammanhang.