Arbete mot ofrivillig ensamhet behöver utgå från vilka relationer människor saknar och vad som hindrar dem från att få de sociala sammanhang de önskar. Aktiviteter kan vara en del av svaret. Tillgänglighet, kontinuitet, ett respektfullt bemötande och rätt stöd kan vara lika avgörande för om erbjudandet går att använda.
Det kan finnas flera aktiviteter i ett område utan att de blir en möjlighet för den person som behöver ett sammanhang. Hon kanske inte vet hur man kommer in, inte kan ta sig dit eller inte känner igen sig i det som erbjuds. Det kan också vara något annat än fler kontakter hon saknar.
Jag vill att utvecklingsarbete kring ensamhet börjar där, i skillnaden mellan vad en verksamhet erbjuder och vad människor faktiskt behöver för att kunna delta och känna tillhörighet.
Den här texten riktar sig till organisationer, kommunala verksamheter, stiftelser och samarbetspartner som vill utveckla sociala sammanhang. Den handlar om verksamhetsutveckling, inte om att bedöma enskilda människors hälsa. För den som själv behöver råd eller stöd finns 1177:s information om ensamhet och vägar till hjälp.
Ensamhet går inte att läsa av från utsidan
En person som ofta är själv behöver inte vara ofrivilligt ensam. En annan kan ha många människor omkring sig och ändå sakna den närhet, förståelse eller gemenskap hon önskar.
WHO skiljer mellan social isolering och upplevd ensamhet. Social isolering handlar om få relationer och kontakter. Ensamhet handlar om en besvärande skillnad mellan de sociala relationer en människa har och dem hon vill ha eller behöver.
För en verksamhet innebär det att vi behöver vara försiktiga med att bestämma behovet åt någon. Att bo ensam, komma ensam till en aktivitet eller föredra en liten grupp är inte i sig ett tillräckligt underlag för en sådan slutsats.
Jag skulle hellre fråga hur människor upplever sina möjligheter att hitta sammanhang som betyder något för dem. Vad fungerar redan? Vad saknas? Vilka situationer vill de förändra och vilka vill de behålla? Då kan erbjudandet utformas med större respekt för deras eget omdöme.
Detta är också en viktig avgränsning för kommunikationen. Låt inte en satsning göra alla deltagare till ensamma personer i berättelsen om projektet. De kan ha många olika skäl att medverka och behöver få behålla den komplexiteten.
Börja inte med frågan om vilken aktivitet ni ska ordna
En aktivitet är lätt att planera och beskriva. Det gör den till ett naturligt första förslag när en organisation vill göra något åt ensamhet. Jag vill först undersöka vilket hinder aktiviteten är tänkt att påverka.
Om människor saknar information kan ett bättre sätt att nå ut vara relevant. Om de redan känner till utbudet men inte kan resa dit behövs en annan lösning. Om de inte känner sig hemma i sammanhanget behöver innehåll, bemötande eller formerna för deltagande undersökas.
Det går att börja med en enkel lokal kartläggning. Vilka verksamheter finns? Vilka använder dem? Hur får människor kännedom om dem? Vad händer mellan en första kontakt och ett faktiskt besök? Den sista frågan kan vara särskilt användbar, eftersom mycket kan falla bort i det mellanrummet.
Jag skulle kombinera verksamheternas kunskap med erfarenheter från dem som erbjudandet ska vara till för. En lista över aktiviteter visar vad som finns. Samtal om vardagen kan hjälpa er att förstå varför det som finns blir, eller inte blir, användbart.
Det är samma rörelse som jag beskriver i När förändring börjar med människan: låt erfarenheterna påverka problemformuleringen innan ni bestämmer lösningen.
Formulera en uppgift som organisationen kan ta ansvar för
Att minska ensamhet i ett helt område är en stor ambition. En enskild verksamhet behöver precisera vilken del av den ambitionen den kan bidra till.
Det kan vara att göra ett återkommande sammanhang tillgängligt för människor som i dag saknar möjlighet att komma dit. Det kan vara att förbättra övergången mellan information och deltagande. Eller att utveckla former där deltagare kan påverka innehållet och hitta en roll som känns meningsfull.
Ju tydligare uppgiften är, desto lättare blir det att välja samarbetspartner, resurser och uppföljning. Ni kan då undersöka om den väg in ni skapat används, vilka hinder som finns kvar och vad deltagarna själva upplever att sammanhanget ger.
Jag skulle skilja detta från ett löfte om att en viss aktivitet behandlar ensamhet eller annan ohälsa. En verksamhet behöver känna sina gränser och ha kontaktvägar till rätt stöd när individuella behov ligger utanför uppdraget.
Ett avgränsat ansvar gör arbetet mer seriöst, inte mindre ambitiöst. Det ger er möjlighet att utveckla en väl fungerande del av ett större sammanhang.
Ingen ska behöva anta en etikett för att få komma
En inbjudan till ensamma kan vara rätt i ett sammanhang och kännas främmande i ett annat. Den som vill delta kanske inte beskriver sig själv med det ordet eller vill behöva göra det inför andra.
Jag skulle pröva hur verksamheten kan bjuda in genom ett innehåll eller en möjlighet: en promenad, ett skapande arbete, en återkommande träff eller en plats där man kan bidra med något man kan. Det gör inte syftet mindre tydligt för organisationen. Det ger människan fler skäl att tacka ja.
Samtidigt ska kommunikationen vara ärlig. Om verksamheten erbjuder ett särskilt stöd behöver det framgå. Försök inte dölja uppdraget bakom ett trevligt namn. Målet är begriplighet utan att reducera deltagarna till ett problem.
Be några personer ur den tilltänkta gruppen reagera på inbjudan. Vad tror de att den innebär? Vem verkar den rikta sig till? Vad skulle få dem att tveka? Deras frågor kan visa sådant som arrangörens egen grupp inte längre ser.
Jag återkommer till dessa trösklar i Varför mötesplatser spelar roll. En öppen dörr behöver också en väg som går att hitta och ett sammanhang som går att förstå.
Det första besöket kan behöva ett eget stöd
Att få information och att faktiskt komma till ett nytt sammanhang är två olika steg. I planeringen bör de inte behandlas som om det ena automatiskt leder till det andra.
Undersök vad som skulle göra det första besöket lättare. Det kan vara ett kort samtal i förväg, en tydlig bild av vad som kommer att hända eller en person som möter vid entrén. För någon kan möjligheten att komma tillsammans med en bekant vara viktig.
Allt detta behöver ske på personens villkor. Ett stöd ska erbjudas, inte bli ett sätt att pressa någon att delta. Fråga vad som vore hjälpsamt och låt det finnas ett respektfullt nej.
Bestäm också vem som har ansvar för kontakten. Om en verksamhet hänvisar vidare till en annan bör den veta vad mottagaren faktiskt erbjuder och hur en första kontakt går till. En gammal telefonlista är inte ett fungerande samarbete.
Detta kan vara ett lämpligt första utvecklingsuppdrag: att följa vägen från kännedom till deltagande och pröva några förbättringar. I texten om konkreta vägval beskriver jag hur en sådan avgränsning kan ge användbar kunskap utan att försöka lösa hela frågan samtidigt.
Återkommande närvaro är något annat än ett fullt program
Ett program med många aktiviteter kan ge valmöjligheter. Det kan samtidigt göra verksamheten svår att orientera sig i om allt skiftar: platsen, tiden, personalen och gruppen.
Jag skulle undersöka vilken kontinuitet deltagarna behöver. Det kan räcka med några igenkännbara hållpunkter, medan innehållet får variera. En person vet när hon kan komma, vem hon kan fråga och hur hon kan delta utan att behöva förklara sig på nytt.
Kontinuitet bör också finnas i organisationen. Dokumentera det som behövs för att flera personer ska kunna ta ansvar och planera för frånvaro. En verksamhet som helt vilar på en enda engagerad person kan bli mycket sårbar för både deltagare och arrangör.
Det betyder inte att relationer kan ersättas av rutiner. Rutinerna ska skydda möjligheten till relationer. De ska göra det mindre sannolikt att kontakten upphör därför att någon byter tjänst eller ett tillfälligt bidrag tar slut.
Fråga gärna deltagarna vad som är viktigast att behålla. Organisationens mest synliga aktivitet är inte alltid det som betyder mest för den som återkommer.
Att få bidra kan vara en meningsfull möjlighet
En människa kan vilja komma till en plats för att få sällskap. Hon kan också vilja dela en kunskap, göra något praktiskt eller vara till nytta för andra. Ett genomtänkt sammanhang lämnar utrymme för flera roller.
Jag tycker att verksamheter bör fundera på hur deltagare kan påverka och bidra utan att det blir ett krav för att få höra till. Någon vill kanske hjälpa till med odling eller mat. En annan har idéer om programmet. En tredje behöver få vara där utan att ta ett ansvar.
Undvik att göra aktiv medverkan till mått på människans värde. Ett erbjudande om ansvar ska vara möjligt att tacka nej till och lämna tillbaka. Annars kan verksamheten skapa nya krav där den var tänkt att ge utrymme.
Erfarenheterna från Miljöverkstan Flaten har gett mig ett intresse för hur praktiskt arbete, lärande och en plats kan hänga ihop. Det är en ingång till att tänka om meningsfulla sammanhang, inte ett påstående om att samma aktivitet möter alla former av ensamhet.
Olika livssituationer kräver olika frågor
Det är frestande att beskriva en målgrupp med en enda egenskap: unga, äldre, nyinflyttade eller personer som bor ensamma. Sådana beskrivningar kan hjälpa organisationen att rikta ett arbete, men de säger ganska lite om en enskild människas önskemål.
En nyinflyttad person kan sakna vardagliga kontakter. En annan kan ha många bekanta men sakna någon att dela viktiga erfarenheter med. Någon behöver främst praktiska möjligheter att lämna hemmet. En verksamhet behöver kunna vara nyfiken på skillnaderna.
Kunskapsguidens stöd om ensamhet bland äldre beskriver roller för socialtjänst och hälso- och sjukvård. Det är relevant i sammanhang där sådana verksamheter möter individuella stödbehov, men ett underlag om äldre ska inte automatiskt användas för att dra slutsatser om andra grupper.
Min rekommendation till en projektgrupp är att göra målgruppsbeskrivningen till början på undersökningen. Vilka olika situationer ryms där? Vilka blir förbisedda av det erbjudande ni planerar? Vad behöver prövas innan ni vet om formen är relevant?
Samarbete behöver en fungerande övergång mellan verksamheter
Kommunala verksamheter, föreningar, bostadsaktörer och vård kan möta människor i olika delar av deras vardag. Det kan ge goda möjligheter till samarbete, men det skapar också frågor om ansvar och information.
Jag skulle börja med den konkreta övergången. När en person vill hitta ett nytt sammanhang, vem kan hjälpa henne vidare? Vad behöver hon själv göra? Vilken information ska följa med och vilken ska inte delas? Hur vet den första verksamheten att hänvisningen fortfarande är aktuell?
En sådan arbetsbild behöver tas fram med respekt för personuppgifter och verksamheternas olika skyldigheter. Använd rätt sakkunskap för rutinerna. Ett gott syfte är inte skäl att dela mer information om en person än vad situationen medger.
Det är också viktigt att mottagaren har kapacitet. Ett samarbete fungerar dåligt om en förening får många hänvisningar men saknar resurser att välkomna nya deltagare. Förankra vad varje part faktiskt kan erbjuda och hur belastningen ska hanteras.
Den strategiska uppgiften kan därför vara att utveckla sambanden mellan det som redan finns. En ny aktivitet är inte alltid det som saknas. Ibland behövs en mer pålitlig väg mellan verksamheter och människor.
Värdskap och professionellt stöd har olika ansvar
Den som leder en social verksamhet kan möta berättelser om sorg, utsatthet eller psykiskt lidande. Ett respektfullt bemötande är viktigt, men personal och volontärer behöver veta vilken roll de har.
Jag vill att verksamheten tydligt beskriver vad den erbjuder och vilket stöd den inte kan ta ansvar för. Det bör finnas rutiner för att hantera oro och kontaktvägar till rätt professionell hjälp. Ingen volontär ska förväntas improvisera en behandlande roll.
Det skyddar också deltagaren. En varm relation kan annars skapa förväntningar som verksamheten inte kan möta. Tydliga gränser behöver inte vara kalla. De gör det möjligt att säga vad man kan bidra med och hjälpa någon vidare när behovet ligger någon annanstans.
För den som söker personlig vägledning är 1177:s information, som länkas i inledningen, en bättre startpunkt än en text om projektutveckling. Här är min fråga hur organisationer bygger ett seriöst och användbart erbjudande runt människors egna önskemål.
Mät inte tillhörighet med enbart närvarolistor
Närvaro kan visa att verksamheten används. Den säger inte ensam vad deltagandet betyder eller om en upplevd ensamhet har förändrats.
Folkhälsomyndighetens kartläggning beskriver många insatser och ett behov av mer utvärdering av deras effekter. För en lokal verksamhet är det ett skäl att vara noggrann med frågan den försöker besvara.
Följ gärna vägen in, återkommande deltagande och deltagarnas egna erfarenheter av erbjudandet. Fråga vilka hinder som minskat och vad som fortfarande saknas. Om ni vill undersöka förändringar i ensamhet behöver ni välja ett lämpligt upplägg med relevant kompetens och vara tydliga med vad resultaten kan säga.
En positiv förändring före och efter deltagande visar inte automatiskt att verksamheten ensam orsakade den. Andra händelser i människors liv kan ha betydelse. Det går att redovisa en lovande utveckling utan att överdriva säkerheten.
Värna dessutom integriteten. Samla inte känsliga uppgifter bara för att de kan göra rapporten mer övertygande. Uppföljningen ska ha ett tydligt syfte och rimliga krav på dem som deltar.
Ge även den som slutar komma en respektfull väg ut
Att någon inte återvänder kan ha många skäl. Verksamheten kanske inte motsvarade förväntningarna, tiden passade dåligt eller personens situation förändrades. Dra inte omedelbart slutsatsen att hon saknar motivation eller har fått sitt behov tillgodosett.
Fundera i förväg på hur kontakt och uppföljning ska fungera. En deltagare kan vilja få information om nästa tillfälle utan att bli kontaktad personligen. En annan kan uppskatta ett avtalat samtal. Fråga vad som passar och gör det enkelt att säga nej. Omsorg ska inte bli en upplevelse av att vara kontrollerad.
För organisationen kan ett frivilligt avslutande samtal ge viktig kunskap om erbjudandet. Fråga vad som var användbart, vad som saknades och om något gjorde deltagandet svårt. Håll isär den kunskapen från behovet att få deltagarsiffrorna att se bättre ut. Syftet är att förstå verksamheten, inte att övertala personen att återvända.
Det behöver också vara möjligt att lämna ett ansvar. En deltagare som blivit volontär ska kunna minska sitt engagemang utan att känna att hela sammanhanget faller. Planera överlämningar och dela kunskap mellan fler personer. Det ger relationerna bättre förutsättningar att vara frivilliga.
Den här delen av arbetet hör till ett genomtänkt arbetssätt. En social verksamhet visar sitt ansvar även när någon väljer en annan väg. Den behöver kunna lära av frånvaro och avslut utan att göra människans beslut till ett problem som ska korrigeras.
Finansiera det som behöver vara uthålligt
En satsning kan få resurser till nya aktiviteter men sakna utrymme för samordning, kontakt med deltagare och stöd till dem som leder arbetet. Då riskerar det relationella arbetet att bli något som förväntas ske gratis mellan de synliga programpunkterna.
Jag skulle granska budgeten med frågan vad som faktiskt krävs för att människor ska kunna använda erbjudandet. Resor, tillgänglighet, introduktion och kontinuitet kan vara centrala. Ge dem en plats i planeringen.
Fundera också på vad som händer när finansieringen förändras. Kan verksamheten fortsätta i en mindre omfattning? Finns en annan bärare? Vad behöver deltagarna få veta och när? Ett avslut kan ibland vara nödvändigt, men det bör hanteras som en del av ansvaret, inte som en administrativ detalj.
Jag beskriver frågor om uppdragets omfattning och resurser under Om ett samarbete. Ambitionen behöver vara tillräckligt tydlig för att motivera resurserna och tillräckligt realistisk för att verksamheten ska kunna hålla det den lovar.
En möjlig början: följ en människas väg genom erbjudandet
Föreställ er en återkommande träff som har lediga platser. Organisationen tror först att fler behöver få information. I samtal med tilltänkta deltagare visar det sig att flera redan känner till träffen men är osäkra på vad som händer när de kommer dit.
Ett första försök skulle då kunna handla om mottagandet: tydligare information, en kontakt i förväg och ett genomtänkt sätt att välkomna nya personer. Följ vad som förändras i vägen från intresse till besök. Fråga sedan om deltagarna vill komma igen och vad som skulle göra det lättare.
Om andra hinder blir synliga behöver arbetet kunna byta riktning. Kanske är tiden fel eller innehållet inte relevant. Det vore olyckligt att fortsätta förbättra informationen när problemet ligger någon annanstans.
Exemplet är tänkt. Det visar ett sätt att avgränsa utvecklingen utan att förlora respekten för den större frågan. Genom strategi och verksamhetsutveckling kan en organisation pröva mer träffsäkra vägar, bygga relevanta samarbeten och lära av det som faktiskt händer.
Vanliga frågor om verksamheter mot ofrivillig ensamhet
Räcker det att skapa fler aktiviteter?
Det beror på vad som saknas. Aktiviteter kan ge nya möjligheter att mötas, men de hjälper inte alla om praktiska eller sociala hinder finns kvar. Undersök tillgång, relevans och vägen in innan ni utökar programmet. Fråga också vad deltagarna önskar för sorts relationer eller sammanhang, i stället för att anta att fler tillfällen alltid är svaret.
Är alla som bor ensamma ofrivilligt ensamma?
Nej. Boendeformen säger inte hur en person upplever sina relationer. Ensamhet är en subjektiv erfarenhet, och självvald tid på egen hand kan vara något positivt. En verksamhet bör därför inte tilldela människor ett behov utifrån en enda omständighet. Utgå från deras egna önskemål och låt deltagandet vara frivilligt.
Hur bjuder vi in utan att stigmatisera?
Beskriv tydligt vad verksamheten erbjuder och vilka möjligheter som finns. Ett gemensamt intresse eller en konkret aktivitet kan ge fler skäl att komma än en etikett som ensam. Pröva formuleringarna med människor ni vill nå. Var samtidigt ärliga om eventuellt stöd och låt deltagarna själva bestämma hur deras medverkan beskrivs utåt.
Kan en förening ta emot hänvisningar från andra verksamheter?
Ja, när det finns en förankrad överenskommelse om vad föreningen erbjuder, vilken kapacitet den har och hur en kontakt ska gå till. Den berörda personen behöver förstå och vilja använda erbjudandet. Hantering av information och eventuella personuppgifter måste följa tillämpliga regler och tydliga rutiner. Ett samarbete bör göra vägen enklare, inte flytta ett oklart ansvar.
Vad gör vi om en deltagare behöver mer stöd än vi kan ge?
Följ verksamhetens rutiner och hjälp personen att hitta rätt professionellt stöd utifrån situationen. Var tydliga med vad ni kan erbjuda och vilka gränser som finns. Personalen eller volontärerna bör ha förberedda kontaktvägar och stöd i sin roll. En social verksamhet ska inte utge sig för att erbjuda behandling om den inte har det uppdraget och den kompetensen.
Hur kan vi veta om arbetet minskar ensamheten?
Det kräver mer än att räkna deltagare. Formulera vad ni vill undersöka, använd lämpliga metoder och ta hjälp av relevant kompetens. Skilj mellan deltagarnas upplevelser, förändringar över tid och slutsatser om orsak. Det går att visa att ett erbjudande används och uppskattas utan att påstå en säker effekt som undersökningen inte kan belägga.
Vilken roll kan Frances ta i ett sådant arbete?
Min roll kan vara att utveckla konceptet, precisera behov och uppdrag, samla samarbetspartner och leda en avgränsad prövning. Jag bidrar med ett strategiskt och verksamhetsnära perspektiv på hur sammanhang kan bli tillgängliga och meningsfulla. Uppdrag som kräver klinisk bedömning eller behandling behöver annan professionell kompetens och ska organiseras därefter.