Vad gör ett sammanhang möjligt att bli en del av?
En kalender kan vara full av aktiviteter och ändå sakna den plats där en människa känner att hon hör till. Det är den skillnaden som intresserar mig i arbetet med ofrivillig ensamhet: hur ett erbjudande om deltagande kan få en form som faktiskt ger utrymme för relationer och ett eget bidrag.
I min presentation för Ekobanken 2025 beskrev jag att jag undersökte frågor kring ofrivillig ensamhet. Den här sidan beskriver den inriktningen och hur den knyter an till min erfarenhet. Den är inte en redovisning av en färdig insats eller av uppmätta effekter.
Utgå från erfarenheten, inte etiketten
Ofrivillig ensamhet och social isolering är inte samma sak. WHO beskriver ensamhet som en plågsam upplevelse av ett avstånd mellan de relationer man har och dem man behöver eller önskar. Social isolering handlar om en objektiv brist på sociala kontakter.
Skillnaden har betydelse när en verksamhet formulerar sin uppgift. Ett ökat antal möten säger inte ensamt om människorna upplever mer tillhörighet. Vi behöver förstå vad de själva saknar och vilka sammanhang de skulle vilja kunna delta i.
Jag vill heller inte att en människas ensamhet ska bli hela hennes identitet i en satsning. Intressen, erfarenheter och förmågor kan ge andra utgångspunkter för ett möte. En verksamhet behöver kunna bjuda in utan att kräva att någon först presenterar sig genom sin svårighet.
Den första tröskeln och den fortsatta relationen
En möjlig utvecklingsuppgift är att förstå vägen in i ett sammanhang. Hur får en ny person veta att verksamheten finns? Vem tar emot? Går det att komma utan att redan känna någon? Behöver man anmäla sig eller berätta något personligt?
En annan uppgift är fortsättningen. Vad händer efter det första besöket? Finns det utrymme att hitta en egen roll och återkomma på ett sätt som fungerar i vardagen? Det som gör en aktivitet lätt att arrangera är inte alltid det som gör den lätt att bli en del av.
Jag ser de här frågorna som delar av verksamhetsutvecklingen. De påverkar innehåll, bemanning och ansvar. Det räcker inte att lämna dem åt den person som råkar stå i dörren en viss kväll.
Att få bidra med något eget
I mina tidigare projekt har människors deltagande varit en del av hur innehållet utvecklas. Den erfarenheten ger en ingång också här. Jag är intresserad av sammanhang där deltagarna kan bidra med kunnande och initiativ, inte bara ta emot ett färdigt program.
Det behöver samtidigt vara möjligt att avstå. Att vara välkommen ska inte vara beroende av att orka ta ansvar eller göra en viss insats. Olika människor behöver olika sätt att närma sig ett sammanhang.
För en organisation innebär det att tänka igenom vilka roller som finns, hur de blir tillgängliga och vilket stöd som krävs. Ett generöst språk i en inbjudan behöver följas av lika genomtänkta arbetsformer.
Flera aktörer, med ett begripligt ansvar
En kommun, en förening, en kulturverksamhet och en fastighetsaktör kan se olika delar av samma situation. Ett samarbete kan ge fler möjligheter, men det behöver vara tydligt för den person som möter verksamheten.
Jag vill undersöka hur parterna kan förena sin kunskap utan att göra vägen in mer komplicerad. Vem ansvarar för kontakten? Vad kan verksamheten erbjuda? Vilka frågor behöver tas vidare till någon annan?
Det är en strategisk och organisatorisk uppgift, inte ett löfte om att en mötesplats kan möta varje behov. Tydliga gränser hjälper både deltagare och de människor som arbetar i verksamheten.
En inriktning att utveckla tillsammans
Min erfarenhet av att grunda Miljöverkstan Flaten och leda medskapande projekt ger mig ett praktiskt perspektiv på plats, deltagande och samarbete. I ett nytt uppdrag behöver den erfarenheten möta kunskap om just de människor och förutsättningar som berörs.
Jag är intresserad av samarbeten där frågan får undersökas ordentligt och där det finns ett ansvar för vad man gör med resultatet. Det kan vara en genomlysning av en befintlig verksamhet, utveckling av ett nytt koncept eller ett gemensamt arbete mellan flera aktörer.
Målet i ett sådant uppdrag behöver vara konkret och möjligt att följa upp. Vi ska kunna beskriva vad vi prövar, hur människors erfarenheter tas till vara och vilket beslut arbetet ska hjälpa organisationen att fatta.
Bakgrund och läsning
Min egen inriktning beskrivs i Ekobankens presentation från 2025. För begreppen och ett bredare kunskapsunderlag finns WHO:s frågor och svar om sociala relationer och ensamhet. Dessa källor beskriver olika saker: min arbetsinriktning respektive forskningens sammanhang.
