Medskapande med unga innebär att deras kunskap och idéer får påverka hur något utvecklas, medan det fortfarande finns verkliga val att göra. Det kräver ett begripligt uppdrag, tillgängliga arbetsformer och vuxna som tar ansvar för både ramarna och fortsättningen. Ungas medverkan behöver kunna förändra arbetet.
Det märks ganska snart om en inbjudan rymmer en öppen fråga. Får deltagarna undersöka något, ställa egna frågor och påverka riktningen? Eller ska de framför allt bekräfta att en redan färdig idé är bra?
Jag tycker att medskapande blir intressant när organisationen är beredd att arbeta med det som faktiskt kommer fram. Det kan innebära ett starkare koncept, en oväntad gestaltning eller ett mer krävande samtal om verksamhetens egna antaganden. Där finns en möjlighet att utveckla både innehållet och sättet att arbeta.
För ett museum, en kommun, en stiftelse eller en organisation som vill nå unga är detta en strategisk fråga. Den handlar om vilken kunskap som får betydelse och hur man bygger ett arbete som unga har skäl att engagera sig i. En träff eller en workshop kan ingå, men den behöver sitta i ett sammanhang som håller före, under och efter mötet.
Ge deltagandet en uppgift som är värd tiden
Innan ni väljer metod behöver ni kunna svara på varför unga ska medverka. Vilken fråga behöver deras erfarenheter, kunnande eller idéer för att kunna utvecklas väl? Vilket beslut eller innehåll ska de påverka?
En allmän ambition om att lyssna på unga räcker inte som arbetsbeskrivning. Den behöver bli mer konkret. Det kan handla om hur ett program ska utformas, hur en plats ska användas eller vilka frågor en utställning bör undersöka.
Jag skulle pröva uppgiften genom att fråga vad som fortfarande kan bli annorlunda. Om svaret är mycket lite behöver inbjudan ändras. Det kan fortfarande vara meningsfullt att inhämta synpunkter eller pröva begripligheten i ett material, men då ska det beskrivas som just det.
UNICEF:s vägledning Engaged and Heard behandlar ungas deltagande som ett arbete som också kräver organisatoriskt engagemang och uppföljning. Den är en användbar utgångspunkt för att se medskapandet som mer än en enskild aktivitet.
En tydlig uppgift gör det lättare för unga att bedöma om de vill delta. Den gör det också möjligt för organisationen att avsätta rätt personer och resurser, i stället för att hoppas att betydelsen uppstår av sig själv under en inspirerande eftermiddag.
Berätta vad som är öppet och vad som ligger fast
En budgetram behöver inte göra medskapandet ointressant. Ett redan bestämt datum behöver inte heller göra det meningslöst. Men ramarna ska vara kända så att deltagarna inte lägger sin tid på möjligheter som organisationen aldrig tänker överväga.
Jag föreslår att ni skiljer mellan sådant som är bestämt, sådant som deltagarna kan påverka och sådant som kräver ett nytt beslut. Beskriv skillnaden med konkreta exempel. Vem fattar det beslutet och när behöver förslagen finnas?
Det kan exempelvis vara bestämt att en utställning ska handla om hållbarhet. Däremot kan unga påverka vilka frågor som undersöks, vilka röster som hörs och hur innehållet gestaltas. Om även dessa delar redan är låsta behöver uppdraget formuleras annorlunda.
Vuxna behöver också kunna säga att de inte vet. En obesvarad fråga är lättare att arbeta med än ett löfte om inflytande som senare dras tillbaka. Skriv ned ramarna på ett sätt som deltagarna kan återvända till och uppdatera dem om något förändras under arbetets gång.
De första som tackar ja representerar inte alla
En grupp engagerade unga kan ge värdefulla perspektiv. Den kan samtidigt sakna erfarenheter som är viktiga för uppdraget. Därför vill jag skilja mellan att samla deltagare och att förstå vilka perspektiv arbetet behöver.
Fundera på vilka ni redan når genom era vanliga kanaler. Vilka möter ni sällan? Finns det hinder kopplade till tid, resor, språk, tillgänglighet eller förväntningar på att vara verbal och självsäker? Rekryteringen är en del av arbetsformen, inte bara administration före den.
MUCF:s material om ungas delaktighet ger stöd och verktyg för verksamheter som arbetar med unga. För den egna planeringen behöver ni dessutom göra en lokal bedömning av vilka som får en verklig möjlighet att medverka.
Var varsamma med att utse någon till talesperson för en hel grupp. En deltagare kan berätta om sin erfarenhet utan att behöva förklara hur alla unga tänker. Dokumentera vilka ni har lyssnat till och vilka erfarenheter som fortfarande saknas. Det ger materialet större precision och deltagarna ett rimligare ansvar.
Gör det möjligt att komma, stanna och bidra
En inbjudan kan vara vänlig och ändå kräva mer än den verkar. Deltagaren kanske behöver resa långt, missa en annan aktivitet eller ordna mat. Någon behöver veta hur lokalen ser ut och vem som möter vid ingången.
Jag vill att arrangören går igenom hela deltagarsituationen. När passar arbetet? Hur lång tid kräver det? Vad behöver förberedas? Finns det utrymme att delta på olika sätt eller vid olika tillfällen? Vilka kostnader läggs annars på den som tackar ja?
Förklara sådant i förväg. En ung person ska inte behöva vara särskilt modig för att fråga om ersättning, pauser eller möjlighet att ta med stöd. Praktisk tydlighet gör det lättare att avgöra om deltagandet passar och minskar behovet av att förhandla om grundläggande villkor inför andra.
På samma sätt behöver vuxna vara förberedda. Den som leder arbetet ska känna till uppdraget, ramarna och hur frågor ska fångas upp. Ett varmt bemötande är viktigt, men det behöver vila på en fungerande planering. Det är en del av den omsorg som gör ett professionellt medskapande möjligt.
Låt formen hjälpa tanken, inte sortera deltagarna
Den som snabbt formulerar sig i ett gruppsamtal har en fördel i många workshops. Det säger inte att hon har de mest relevanta erfarenheterna eller de mest användbara idéerna.
Jag vill därför använda flera sätt att arbeta. Deltagare kan undersöka en plats, samla frågor, pröva ett material, fotografera sådant som är relevant för uppgiften eller utveckla en berättelse. Samtal kan ske enskilt, i mindre grupper eller genom ett konkret gemensamt arbete.
Metoden behöver passa ämnet och människorna. Ett känsligt ämne kan kräva andra förutsättningar än planeringen av en offentlig aktivitet. Fråga deltagarna vad som hjälper dem att tänka och uttrycka sig. Var också beredda att ändra formen om den inte fungerar.
Barnombudsmannens stöd för att lyssna på barn betonar anpassning till barnens individuella förutsättningar och öppna, icke-ledande frågor. Min praktiska utgångspunkt är att arbetssättet ska ge fler möjlighet att bidra, inte belöna dem som redan känner organisationens språk.
Ge kunskap utan att styra fram ett önskat svar
Att bjuda in unga till en svår fråga innebär inte att lämna dem ensamma med den. De kan behöva fakta, begrepp, olika perspektiv och hjälp att förstå vilka beslut som hör till uppdraget.
Förbered material som gör frågan möjlig att undersöka. Skilj mellan sådant som är belagt, sådant som är omdiskuterat och organisationens egna bedömningar. Låt deltagarna ställa frågor till underlaget och föreslå vad som saknas.
Det finns en viktig skillnad mellan att ge en gemensam kunskapsgrund och att undervisa fram rätt slutsats. En professionell processledare behöver kunna märka när vuxnas sätt att ställa frågor gör vissa svar mer välkomna än andra.
Jag skulle gärna låta deltagarna pröva flera möjliga tolkningar. Vad talar för den ena? Vad skulle den andra innebära? Vilken information behöver vi för att komma vidare? Då kan medskapandet rymma både lärande och ett eget omdöme. Det är mer krävande än att välja mellan färdiga alternativ, men kan ge ett betydligt mer genomarbetat innehåll.
Frivillighet ska märkas under hela processen
Det behöver gå att delta utan att lova mer än man förstår. Den som tackat ja till ett samtal har inte därmed tackat ja till att bli fotograferad, intervjuad offentligt eller representera projektet i andra sammanhang.
Jag vill att olika former av medverkan hålls isär. Förklara vad som ska dokumenteras, vem som får ta del av materialet och hur det är tänkt att användas. När barn medverkar behöver organisationen ha tydliga rutiner för säkerhet, information och de godkännanden som situationen kräver.
Ge deltagarna möjlighet att ställa frågor utan publik. Berätta vem de kan kontakta om något känns fel och vilka gränser som finns för sekretess eller anonymitet. Sådana frågor ska hanteras med ansvarig kompetens, särskilt om arbetet berör utsatthet eller personliga erfarenheter.
Frivillighet handlar också om själva arbetsformen. Det ska gå att avstå från en övning, ta en paus eller ändra sig om hur mycket man vill dela. Ingen behöver lämna ut en privat berättelse för att bidra med en relevant tanke. Ett genomtänkt medskapande använder inte sårbarhet som råmaterial för en starkare presentation.
En invändning kan vara ett viktigt bidrag
Medskapande blir lätt beskrivet som en harmonisk process där alla utvecklar något tillsammans. I praktiken kan deltagarna vilja olika saker. De kan också ifrågasätta den vuxna organisationens idé.
Jag ser inte oenighet som något som måste bort innan arbetet kan fortsätta. Den kan visa vad som behöver förstås bättre. Men gruppen behöver hjälp att skilja mellan olika preferenser, olika erfarenheter och faktiska begränsningar.
Be människor förklara vad som ligger bakom ett förslag. Vad försöker det göra möjligt? Vad skulle bli svårt om det genomfördes? Finns ett annat sätt att möta samma behov? Processen kan då röra sig vidare utan att någon måste få hela sin idé antagen för att ha blivit tagen på allvar.
Det vuxna ansvaret består också i att fatta och förklara beslut. Om ett förslag inte går vidare, berätta varför. Undvik att gömma bedömningen bakom ett otydligt vi. Deltagarna ska kunna förstå vem som ansvarar för valet och vilka avvägningar som gjorts.
Från egna frågor till en offentlig gestaltning
I Pengar och Smal finns erfarenheter av att arbeta med unga, research och gestaltning av samhällsfrågor. För mig är det intressant hur ett ämne kan öppnas när deltagarnas egna undersökningar får en plats i arbetet.
För en institution som vill utveckla ett liknande upplägg behöver flera steg hänga ihop. Vad får unga undersöka? Hur bearbetas materialet? Vilket ansvar har professionella formgivare, pedagoger eller redaktörer? Hur får deltagarna se och påverka vad som händer med deras bidrag?
Det går att bearbeta ett material professionellt och samtidigt vara tydlig med vem som har gjort vad. Problemet uppstår när deltagarnas innehåll förändras så mycket att deras avsikt försvinner, eller när deras medverkan lyfts fram i kommunikationen utan att de känner igen sig i resultatet.
Planera därför in återbesök till materialet. Visa skisser, pröva formuleringar och diskutera det som är svårt att gestalta. Låt de unga få veta vilka beslut som är redaktionella, vilka som är praktiska och vilka delar som fortfarande går att ändra. Det ger samarbetet en mer trovärdig form.
Erkännande är mer än ett tack på sista sidan
När unga lägger tid och kunnande på ett arbete behöver organisationen tänka igenom hur bidraget erkänns. Det kan handla om ersättning, tydlig kreditering, tillgång till resultatet eller en möjlighet att fortsätta utveckla sin roll.
Det finns inte ett enda upplägg som passar alla sammanhang. Ett frivilligt kort samtal och ett omfattande produktionsarbete är olika uppgifter. Bedöm vad ni faktiskt ber om, vilka kostnader deltagarna har och vilket ansvar de tar.
Jag vill att den diskussionen sker innan arbetet börjar. Det blir svårare att göra den rättvis när några redan har lagt betydligt mer tid än andra. Var också tydliga med att ett erkännande aldrig ska bero på att deltagaren uttrycker uppskattning för projektet.
Kreditering behöver ske på deltagarnas villkor och med hänsyn till integritet. Alla vill inte synas med namn eller bild. Fråga hur de vill att deras medverkan beskrivs och se till att överenskommelsen följer med när materialet används av samarbetspartner eller i nya sammanhang.
Pröva något tillsammans innan ni bestämmer allt
En skiss, en enkel modell eller en provaktivitet kan göra en idé lättare att diskutera. Deltagarna får något att reagera på, förändra och använda i stället för att enbart försöka föreställa sig ett färdigt resultat.
Jag skulle välja en prövning som besvarar en verklig fråga. Förstår människor hur aktiviteten fungerar? Känner deltagarna igen det de ville uttrycka? Ger platsens utformning det utrymme ni tänkt er? Finns något som blir obehagligt eller svårt när idén möter verkligheten?
Låt prövningen få konsekvenser. Om förslagen bara samlas in men aldrig påverkar nästa version blir själva testandet ännu en ceremoni. Dokumentera vad som ändrades och vilka skäl som låg bakom.
I texten om att gå från ambition till handling beskriver jag hur ett avgränsat försök kan ge underlag för nästa beslut. Med unga medskapare är det särskilt viktigt att de också får se den kopplingen: deras arbete har hjälpt gruppen att välja, förbättra eller avstå.
Återkoppla även när det tar längre tid
En vuxen organisation kan behöva lång tid för att förankra ett beslut. För den som deltog i en intensiv process kan samma väntan upplevas som att arbetet försvann.
Barnombudsmannen betonar återkoppling om hur barns bidrag har använts, också när arbetet inte har kommit så långt som planerat. Det är en rimlig del av det ansvar som följer med en inbjudan.
Berätta vad som har hänt, vad som väntar och vem som har ansvar för nästa steg. Om ingenting har beslutats kan ni säga det. En kort begriplig uppdatering är bättre än tystnad som deltagarna själva får tolka.
Återkopplingen behöver också vara användbar. Visa exempel på vad som förändrats och förklara vad som inte gick vidare. Fråga om deltagarna känner igen hur deras bidrag har beskrivits. Då kan ni rätta missförstånd och få kunskap om processen som en vanlig intern utvärdering kanske inte fångar.
En tänkt arbetsgång för en kulturverksamhet
Anta att en kulturverksamhet vill utveckla ett program för unga. I stället för att först besluta innehållet väljer den att bjuda in en grupp medan temat och formerna fortfarande är öppna.
Beställaren anger budget, tidsram och vem som fattar det slutliga beslutet. Deltagarna får undersöka vad ett relevant program skulle kunna innehålla och vilka hinder som gör att unga inte använder det befintliga utbudet. Flera arbetssätt erbjuds: samtal, platsbesök och prövning av idéer.
Gruppen utvecklar några förslag tillsammans med personalen. Ett mindre arrangemang prövas, och deltagarna följer vad som händer. Sedan bearbetas förslagen inför beslutet. När programmet fastställs får de veta vilka bidrag som använts, vad som ändrats och varför.
Värdet ligger inte bara i programmet. Verksamheten får också pröva hur unga kan komma in i dess planering. Det kan ge ett underlag för en mer långsiktig arbetsform. Men den slutsatsen måste förankras i erfarenheterna från försöket; den följer inte automatiskt av att gruppen varit engagerad.
Lämna utrymme för deltagarnas egen bedömning av processen
När arbetet avslutas behöver unga få bedöma mer än om träffarna var roliga. Fråga vad de uppfattade att de kunde påverka, när uppgiften kändes tydlig och om de någon gång saknade information. Låt det också gå att beskriva besvikelse eller osäkerhet utan att det blir en diskussion om deltagarens inställning.
Det kan vara klokt att erbjuda flera sätt att återkoppla. Ett gemensamt avslutande samtal fångar vissa erfarenheter. En enskild kontakt eller möjlighet att lämna synpunkter efteråt kan fånga andra. Välj en form där deltagarna inte behöver försvara sin bedömning inför någon som de är beroende av.
Jämför deras bild med organisationens. Om de vuxna upplever att processen varit öppen men deltagarna inte vet vilket beslut de påverkat finns något att undersöka. Det behöver inte betyda att ingen förändring skett. Sambandet mellan bidrag och beslut kan ha varit otydligt, eller så har vuxna tillskrivit deltagandet ett större inflytande än det faktiskt hade.
Ta med erfarenheterna in i nästa planeringsomgång och berätta vad ni ändrar. Då blir återkopplingen en del av verksamhetens sätt att lära, snarare än en sista uppgift som arkiveras. Den knyter också an till ett människonära förändringsarbete: den berörda personens erfarenhet får betydelse även för hur organisationen bedömer sitt eget arbete.
Beställ också vuxenarbetet runt medskapandet
En fungerande process behöver förberedelse, samordning och bearbetning. De delarna är lätta att underskatta när budgeten framför allt räknar deltagarträffar.
Det ska finnas tid att göra inbjudan begriplig, ordna praktiska förutsättningar, förbereda material och arbeta vidare med det som kommer fram. Någon behöver hålla kontakt med beställaren och se till att processen möter rätt beslutstidpunkt.
Min roll kan vara att utveckla upplägget, leda arbetet och hålla ihop relationen mellan institutionens ansvar och deltagarnas bidrag. På sidan Arbeta med mig beskriver jag hur det kan ingå i ett strategiskt utvecklingsuppdrag.
Medskapande ska inte vara ett fint ord för att låta unga göra det vuxna inte har hunnit förbereda. Det behöver vara ett välkomnande, tydligt och meningsfullt arbete där deras kunskap kan få större betydelse. Då kan både deltagarna och organisationen upptäcka möjligheter som ingen av dem hade formulerat på egen hand.
Vanliga frågor om medskapande med unga
Vad skiljer medskapande från att fråga unga vad de tycker?
Att inhämta synpunkter kan ge ett viktigt underlag. Medskapande innebär ett mer aktivt deltagande i själva utvecklingen, exempelvis genom att formulera frågor, pröva idéer eller bearbeta innehåll. Beskriv vilket inflytande som faktiskt erbjuds. En väl genomförd konsultation är bättre än en process som kallas medskapande men saknar öppna val.
Hur många unga behöver vara med?
Det beror på uppgiften och vilka erfarenheter ni behöver förstå. En mindre grupp kan arbeta nära med ett koncept, medan andra former behövs för att få en bredare bild. Var tydliga med hur deltagarna valts och vilka perspektiv som saknas. Ett visst antal gör inte automatiskt gruppen representativ eller processen meningsfull.
Hur arbetar vi med unga som inte vill prata i grupp?
Erbjud andra sätt att bidra, exempelvis enskilda samtal, skriftliga reflektioner, praktiskt arbete eller möjlighet att undersöka något tillsammans med en person man känner. Fråga vad som fungerar och undvik att tolka tystnad som ointresse. Det är arrangörens uppgift att skapa användbara arbetsformer, inte deltagarens uppgift att passa en färdig workshop.
Måste alla förslag genomföras?
Nej. Det behöver finnas möjlighet att väga förslag mot resurser, ansvar och andra behov. Men deltagarna ska förstå hur bedömningen görs och få veta varför något väljs bort. Inflytandet blir trovärdigt när bidragen kan påverka beslut och när besluten går att följa, även om alla inte får sin vilja igenom.
Hur hanterar vi känsliga berättelser?
Planera med rätt kompetens innan ni bjuder in till känsliga ämnen. Förklara hur material används, vilka stödvägar som finns och vilka gränser organisationen har för sekretess. Ge möjlighet att bidra utan privata erfarenheter och utan offentlig exponering. Följ verksamhetens ansvar för barns säkerhet och personuppgifter; improvisera inte dessa frågor mitt i ett samtal.
Hur vet vi om medskapandet gjorde skillnad?
Följ vilka delar av innehållet, arbetsformen eller besluten som faktiskt påverkades. Fråga deltagarna om de förstod sitt uppdrag och kände igen hur deras bidrag användes. Undersök också vad organisationen lärde sig och kan göra annorlunda nästa gång. Nöjdhet med en träff är värdefull information, men inte hela svaret på frågan om inflytande.
Kan vi börja i liten skala?
Ja. Välj en avgränsad fråga där unga fortfarande kan påverka något betydelsefullt. Ge försöket ordentliga förutsättningar och planera återkopplingen från början. Ett mindre väl förberett arbete kan ge bättre kunskap än en stor process utan tydlig mottagare. Erfarenheterna kan sedan användas för att utveckla en mer återkommande form, kopplad till organisationens vanliga planering.